American Tonalist Painter and Printmaker, 1834-1903, He was an American-born, British-based artist. Averse to sentimentality and moral allusion in painting, he was a leading proponent of the credo "art for art's sake". His famous signature for his paintings was in the shape of a stylized butterfly possessing a long stinger for a tail.   Related Paintings of James Abbott Mcneill Whistler :. | George W Vanderbilt | Trouville | Arrangement in Grey and Black | Portrait of Whistler with Hat | Mother of pearl and silver |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lodovico Carracci
(21 April 1555 - 13 November 1619) was an Italian, early-Baroque painter, etcher, and printmaker born in Bologna. Ludovico himself apprenticed under Prospero Fontana in Bologna and traveled to Florence, Parma, and Venice, before returning to his hometown. Along with his cousins Annibale and Agostino Carracci, Ludovico in 1585 was a founder and director (caposindaco) of the so-called Eclectic Academy of painting (also called the Accademia degli Incamminati), which in reality was a studio with apprenticed assistants. This studio however propelled a number of Emilian artists to pre-eminence in Rome and elsewhere, and singularly helped encourage the so-called Bolognese School) of the late 16th century, which included Albani, Guercino, Sacchi, Reni, Lanfranco and Domenichino. The Carracci had their apprentice draw studies focused on observation of nature and natural poses, and use a bold scale in drawing figures. Ludovico specifically helped train Giacomo Cavedone. The Carracci are credited with reinvigorating Italian art, especially fresco art, which was subsumed with formalistic Mannerism. Carracci's own works are characterized by a strong mood invoked by broad gestures and flickering light that create spiritual emotion. Ludovico Carracci died in Bologna in 1619.
Antoine Berjon
French Romantic Painter, 1754-1843,French painter, teacher and designer. According to his uncorroborated 19th-century biographer J. Gaubin, he was intended for holy orders and began studying flower painting as a novice (Rev. Lyon., i, 1856). Certainly he studied drawing under the sculptor Antoine-Michel Perrache (1726-79) and worked for Lyon's silk industry as a textile designer, visiting Paris annually, ostensibly to keep abreast of the latest fashions. He first exhibited at the Paris Salon of 1791 and settled in Paris in about 1794, probably as a consequence of the catastrophic siege and destruction of Lyon by revolutionary forces the previous year. Initially he eked out a precarious living decorating snuff-boxes and painting miniatures, supported by friends such as Marceline Desbordes-Valmore, the poetess, and the miniature painter Jean-Baptiste Augustin, to whom Berjon dedicated The Gift (1797; Lyon, Mus. B.-A.). He contributed to seven Paris Salons between 1796 and 1819 and again in 1842, and he had built up a considerable reputation for his work by the early 19th century.